Östasiatiska museet

Andra dagen i Stockholm gjorde jag ett besök vid Östasiatiska museet vars fokus var historia snarare än konst men eftersom jag länge fascinerats av den delen av världen beslöt jag mig för att besöka det ändå. Besöket fick mig att fundera på skillnaden mellan konstmuseum och museer med mer historisk anknytning. En flera hundra år gammal tavla kan hänga på väggen på båda två, men skillnaden är hur man betraktar den. På ett konstmuseum är den ett konstverk där man tittar på färg, komposition och känsla medan man på ett annat museum fokuserar på vilken tidsepok den representerar och vilka tidstypiska drag man kan hitta. Fast å andra sidan är också det lite luddigt eftersom kompositionen och färgen påverkas av tidsepoken...

Det jag tyckte bäst om var utställningen av Krigardrottningen Fu Hao och de japanska vykorten. Dessutom var det rätt häftigt att se en samurajs utrustning, svärd inkluderade. För den keramikintresserade hade troligen andra delar varit mer fascinerande men för mig blev det vägg efter vägg med pytsor där alla till slut såg likadana ut.

 

En pedagogisk detalj var att de viktigaste föremålen i den japanska utställningen hade en liten origami-svala vid sig. På så vis kunde barn söka efter svalorna och där fanns dessutom en liten lapp åt föräldrar eller lärare med frågor att diskutera med barnen. För barnfamiljer fanns även Ateljé Draken där barnen för en liten avgift kunde pyssla.

Efter utställningen satte jag mig ned vid Café Kikusen och njöt av en kanna grönt te. I vanliga fall är jag en kaffedrickare i hjärta och själ men det kändes fel att dricka kaffe i en sådan miljö. Där kunde jag andas ut en stund med mitt te och ett höstigt Stockholm som utsikt. Systemkameran hade somnat i det skedet så jag fick nöja mig med att föreviga stunden med kameran i telefonen.

Något som gjorde mig lite besviken var att de inte hade någon studeranderabatt. Östasiatiska museet är ett av Världskultur Museerna som i närheten hade en utställning med temat Afrikanska Mästerverk. Jag frågade om de hade något samarbete mellan museerna så att man slipper billigare in på det ena om man besöker det andra. Nej var svaret jag fick, ett besök där skulle ha kostat mig 150 kronor. Ytterligare närmare tjugo euro var jag inte beredd att betala så det blev inga afrikanska mästerverk för min del.

Gamla och nya vänner

Eftersom jag länge fascinerats av surrealismen blev jag barnsligt lycklig då jag insåg att det pågick en utställning på Moderna Museet som heter "Surrealismen och Duchamp". Även i det här inlägget har jag friskt lånat bilderna från nätet. För mig var det nästan en religiös upplevelse att få vandra bland verk som jag tidigare endast fått se i böcker eller på nätet. När Salvador Dalís Wilhelm Tells gåta (1933) bredde ut sig framför mig i sin fulla prakt var det inte utan att jag blev lite svag i knäna, även om det verket inte är min
personliga favorit av Dalís verk.

Duchamps konstverk sa mig tyvärr inte så mycket, men det beror troligen på att jag redan sett så mycket konst under dagen samt att han delade rum med några av mina favoritkonstnärer. En konstnär som jag visserligen känt till sedan tidigare men vars storhet inte gått upp för mig förrän nu är Joan Miró. Han brukar kallas för poeten bland surrealisterna och jag kan inte annat än hålla med. I likhet med poesi så skalar han bort det överflödiga och samtidigt har han en förmåga att framhäva fascinerande små detaljer. Till all lycka hittade jag en bok om Miró till ett överkomligt pris i museets lilla affär så den fick följa med mig hem.

Jag gjorde även nya bekantskaper under utställningen, en av dem var Francis Picabia. I efterhand har jag kollat upp mer av hans konst och det är något med hans sätt att jobba med människofigurer så att de nästan blir abstrakta som tilltalar mig. Jag blir nyfiken och försöker förstå människorna som blivit reducerade till inte mycket mer än några streck.

Lärare och blivande lärare kan gärna kika in på Moderna Museets hemsida under fliken Skola. Förutom att de ordnar olika evenemang för den som har lyxen att besöka museet så finns det mycket matnyttigt för oss som inte lika lätt kan göra en snabbvisit i Stockholm. Många utställningar har t.ex. färdiga lärarhandledningar med bakgrundsinfo om viktiga verk men också en redogörelse över viktiga begrepp och diskussionsförslag. 

Flickan, monstret och gudinnan

Ibland när man besöker konstutställningar får man en känsla av okunskap: under vilken sten har jag levt då jag kan ha missat den här konstnären? En sådan känsla fick jag när jag besökte utställningen Flickan, monstret och gudinnan av Niki de Saint Phalle på Moderna Museet. Utställningen var en av de delar som berörde mig mest under mitt besök vid museet. Moderna Museets sida om utställningen hittar ni här och bilderna har jag lånat friskt.

Jag upplever hennes konst som väldigt tudelad. Å ena sidan är hennes nana-figurer minst sagt färgglada och fulla av liv. Fylliga former, mönster och glada färger allt i en enda figur. Livsglädje. Å andra sidan finns en väldigt tung del av hennes konst som speglar de övergrepp hon utsattes för som barn. I flera konstverk har hon använt plastblommor och leksaker och ändå skapat verk som ger mig en känsla av ångest. Kanske ger hon mig en känsla av sorg och förlorad barndom genom att använda föremål som jag förknippar med barn i konstverk som i övrigt inte upplevs som barnsliga?

Eftersom jag inte hört om hennes skjutkonst tidigare står jag länge fascinerad och betraktar en målning. Tänk att skapa konst som inte är färdigt före konstnären har skjutit på den och därmed fått färgen att rinna. Så mycket förberedelser och vilken skön känsla det måste vara att skjuta på tavlan och se färgen rinna. Samtidigt kan jag förstå att det finns de som uppfattar det som obehagligt att skjuta konstverket eftersom det "blöder"...

År 1960 riktade Niki de Saint Phalle ett laddat gevär mot sina egna verk och tryckte av. Inkapslade färgsäckar, dolda bakom ett lager av gips, exploderade och fick konstverken att blöda som en människa. Skjutmålningarna (Tirs) blev vida omskrivna och Niki de Saint Phalle utvecklade dem till storskaliga reliefer och altartavlor över kyrkans skenhelighet och patriarkatets maktfullkomlighet.
 

                                                                                                                Moderna Museets hemsida

 

Titta gärna på det här filmklippet om hennes konst, efter ungefär två minuter skjuter hon en av sina målningar.

Utställningen finns ännu till beskådan hela november så har du vägarna förbi så rekommenderar jag varmt att du besöker den. En del utställningar på Moderna Museet lämnade mig oberörd och sa mig ingenting. Men Niki de Saint Phalle fick mig fylld av glädje, ångestfylld och fascinerad genom sin konst. Trots att jag gärna hade jobbat med nana-figurerna med en barngrupp var jag glad att jag den här gången slapp bearbeta alla intryck med någon annan än mig själv. 

Mitt besök vid Moderna Museet

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, som mitt besök i Stockholm till exempel. Tanken var att jag skulle ta del av kursen Multimodal designs for game-based learning men några dagar före avfärd fick jag reda på att kurstillfället blivit framflyttat till början av nästa år. Så i sista minuten fick vi hitta på ett nytt program där jag skulle besöka Moderna Museet istället och bekanta mig med deras konstpedagogik. Jag hade tänkt berätta om mitt besök i ett inlägg men insåg snabbt att det kommer bli alldeles för maffigt så jag beslöt att dela upp det i flera mer hanterbara inlägg. Bilderna är tagna med min telefonkamera så därav bildkvaliteten...

Moderna Museet ligger på Skeppsholmen som under den här resan blivit en av mina favoritplatser i Stockholm. På lagom promenadavstånd från storstadens myller hittade jag min oas under de stora träden i sin höstskrud. Gamla Stan är naturligtvis också väldigt charmigt men Skeppsholmen har inga turistbutiker som säljer bilder av kungafamiljen... Tyvärr hann jag inte upptäcka hela holmen men det jag såg fick mig att frivilligt komma tillbaka följande dag för att besöka ett annat museum.

Moderna Museet är som namnet antyder väldigt nytt, fräscht och annorlunda uppbyggt än ett traditionellt museum. Lite frustrerande var det dock med små rum och gångar som leder lite av och an eftersom det gjorde att jag var tvungen att orientera mig fram snarare än fokusera på konsten. Eftersom det pågår flera utställningar på en gång så finns det verkligen mycket konst att betrakta men jag märkte att jag blev lite matt efter ett tag. Men å andra sidan behöver man inte titta lika noga på allt utan fokusera på det som man tilltalas av.

Lunch åt jag sedan på Moderna Museets restaurang. Salladen var visserligen rätt dyr men väldigt god och utsikten gör restaurangen värd ett besök! På det stora hela kan jag konstatera att jag gärna kommer till Moderna Museet nästa gång jag befinner mig i Stockholm.

Konst i tid och rum

Den här hösten kommer jag att gå två kurser i bildkonst, varav den ena heter Konst i tid och rum. Hur den här kursen kommer att se ut är ännu öppet, men oavsett hur upplägget blir kommer kursen att bli väldigt givande. Min tanke är att låta den här bloggen fungera som en digital kurslogg. Idag besökte vi Vasa Konsthall och Jimmy Pullis utställning Murmuration. Vår uppgift var att titta på fyra saker: läge, riktning, förgrund och bakgrund.

Något som vi var inne och nosade på under diskussionen efteråt var hur man glömmer bort var och när man är. Trots att Vasa Konsthall är mitt i centrum glömde man bort trafiken och livet utanför. Genom att täcka för fönstren låg vårt fokus helt på det som fanns innanför utställningens väggar, musiken som var en del av upplevelsen och så de fyra olika konstverken. Vi lät våra tankar löpa iväg dit de ville. Kanske det är en orsak till varför konsten kan vara så viktig i somliga människors liv: den har en terapeutisk funktion. För en stund får man glömma livet du lever i och dina problem och bara fokusera på vad månne en ljusinstallation med färgglada prismor kan tänkas betyda och vad den förmedlar åt just dig.

Semester, skaparklåda och inspiration

Som bäst njuter jag av livet på semester och tänker inte hemskt mycket i konstnärliga banor, men för varje ledig dag har jag arbetat upp en liten klåda i fingrarna att ta mig an något projekt. Få se vad det blir. Något större än ett kort hoppas jag. Klåda är för övrigt ett rätt otrevligt ord.

Under veckan passade jag på att gå på konstutställning då jag en gång skulle träffa Linda, en av mina få konstintresserade vänner utanför skolan. Vi såg tre olika utställningar och fick en hel del inspiration! Linda inför höstens konststudier och jag både i allmänhet men också inför kursen Projektarbete som jag kommer att gå i höst.

Här är några nya bekantskaper jag gjort:

Tiina Lehtimäki ur utställningen Timeline

 

Alla verk jag stött på tycks berätta en historia: Juhani Linnovaara - Nyfiken

Och så en gammal bekant vars teknik jag fortsätter att fascineras av: Kauko Lehtinen