Till och med jag tycker att det är lite tidigt att börja julpynta redan nu, men lite vinterpynt skadar aldrig i det kommande novembermörket! Eftersom vi fick en försmak på hur stämningsfullt det är med snö kunde jag inte låta bli att skapa lite egna snöflingeinstallationer. Alla bilder är tyvärr rätt murriga, mina snöflingor hade gjort sig betydligt bättre mot en bakgrund av skimrande snö på marken och i träden men vem vet när nästa snö kommer... I köksfönstret hänger tredimensionella snöflingor i olika storlekar och de är rätt enkla att göra! Instruktioner finns här och det här pysslet passar även barn. Till den större gick det åt sex stycken papper i storlek A4, till den mindre tre stycken.
I sovrummet pyntade jag med snöflingor från allas vårt ClasseOhlson. De glittrar fint i silver även om det inte syns på min murriga bild och de är lätta att flytta av och an. Men de absolut coolaste snöflingorna har vi ändå i vardagsrumsfönstret. Vid första ögonkastet ser de ut som vanliga snöflingor, men så ser man det, det är Star Wars snöflingor! Det är rätt tidskrävande och petigt jobb eftersom jag valt att göra dem i lite tjockare papper. Googla "Star Wars snowflakes" och ni hittar många olika modeller att prova på. Då jag fotat mot ljuset ser de svarta ut, men Chewcacca längst ner fotade jag förrän han fick pryda fönstret.
Förra veckan då några av mina flickor var här på kaffe hade jag bakat äppelmuffins att bjuda på. Receptet hittar ni här. Lite ändrade jag på receptet som vanligt och jag blev nöjd med resultatet. Den här typen av muffins framkallar inga matorgasmer utan är snarare en trevlig vardagsmuffins. Det kan hända att jag borde ha tagit ut dem ur ugnen lite tidigare så att de skulle varit ännu mjukare. Jag läste någonstans att den här typen av muffins går fint att frysa ner så det passade jag på att prova. Jag tog fram varsin före jag lagade mat idag och efter att vi ätit hade de tinat så att de gick att äta. Lite torrare än före jag fryste in dem men hur som helst fullt ätbara. Inte alls dumma att ha i frysen så har man något att bjuda på då man får överraskningsfrämmande.
Jag fick en förfrågan om lite julpyssel här på bloggen och julpyssel är minsann något jag tycker hemskt mycket om. Jag har ungefär tio olika projekt på gång som relaterar till julen men problemet är att de flesta ska bli en gåva åt någon på sätt eller annat. Och då vill man inte riskera att mottagaren av en händelse råkar kika in här på bloggen och därmed förstör överraskningen. Men några tips på pysselinspiration borde jag ändå kunna publicera redan nu.
Det som jag för tillfället roar mig med är jultags (jultaggar?), eller med andra ord de små kort som enligt mig både ska vara dekorativa och informativa. När jag väl börjar packa in julklapparna har jag inte tid eller lust att börja knåpa med tags mitt i processen så därför är det alldeles utmärkt oktoberpyssel. Det krävs inte heller några stora mängder material och det är en möjlighet att använda upp restbitar.
Här är några bilder jag inspirerats av men det finns en uppsjö på nätet för den som vill börja knåpa ihop egna.
Idag skickar vi grattishälsningar till Petters mamma Carola som fyller år! Eftersom vi hälsade på i helgen kan jag redan nu visa vad vi knåpade ihop till den stora dagen.
För mig är det viktigt att presenten och kortet blir en åtminstone någorlunda välfungerande helhet. Dessutom strävar jag alltid till att jag kan vara stolt över gåvan men också att mottagaren ser något av sig själv i helheten. Jag uppfattar Carolas smak som behaglig: feminin men avskalad. Naturen får gärna finnas nära till hands. Det här utgick jag från när jag slog in hennes gåva och gjorde hennes kort.
Kortet är dubbelvikt och insidan har samma färg som kuvertet. Bilden av en kvinna är en liten kopia av en målning av Alphonse Mucha. Jag kom över en hög av bilder av Art Nouveau-konstnären på loppis och var väldigt lycklig över mitt fynd eftersom hans målningar passar utmärkt till kort av olika slag. Till det lade jag bara en liten ranka på såväl kort som kuvert.
Det här med tyger är inte riktigt min grej, inte heller att sy eller sticka eller virka... Fast så här i oktober önskar jag att det vore det. Tänk så underbart om jag själv kunde sticka den där nya halsduken jag drömmer om? Jag har dock ett litet syprojekt som jag började på med ifjol och hoppas bli klar med i år. Men troligen blir det klar nån gång julen 2015...
Om du vill inspireras inom textilt skapande är den här bloggen alltså helt fel, men en sida som är helt rätt är min vän Linns hemsida. Hur en människa kan vara så duktig på att sy är för mig obegripligt... Bilden nedan föreställer ett par supercoola tights hon själv gjort! Jag har försökt muta henne att göra ett par i svart åt mig, men än så länge utan framgång. Kika som sagt gärna in på hennes hemsida, om inte annat för de fina bildernas skull.
Då jag skapar tycker jag i allmänhet om tekniker där man får vara impulsiv och jobba stort, därför är jag väldigt förtjust i till exempel akryl. Men då man bor i en liten hyreslägenhet är det inte möjligt att dra igång ett stort projekt som tar upp hela vardagsrummet och stänker färg överallt. Så därför är jag tvungen att hålla mig till mindre projekt och tekniker som är lättare att anpassa till små utrymmen. Därför har jag jobbat en del i akvareller sedan jag flyttade till stan och idag hittade jag en övning jag gjort för flera år sedan.
Så här skrev jag om den då:
"Jag lånade hem boken Painting fairies in watercolour av Paul Bryn Davies från biblioteket och nu har jag jobbat steg för steg med en bild som
heter Autumn vings. Precis vad jag borde göra under praktiken, jovisst!
Ikväll gjorde jag de allra sista finjusteringarna, efter kanske 20
timmars jobb.
Eftersom
min scanner krånglar tog jag foton på både originalet, som åtminstone i
boken är en A4, samt min version av bilden, som är en A3. Jag har
skissat av den på fri hand och ändrade lite på armen eftersom hela
vingen inte skulle rymts med annars. Det här är alltså inte ett försök
att kopiera Paul Bryn Davies bild utan snarare en övning i att jobba med
akvarellfärger och att göra min egen tolkning av hans bild."
Själva originalet har jag i dagens läge gett bort men det är kul att ha kvar den åtminstone digitalt, därför postar jag bilden också här.
Resten av familjen har höstlov så vi ställde mer eller mindre frivilligt upp på trädgårdstalko idag och vi blev något förvånade när det mitt i allt började dala ner vita flingor. Det är alltid något magiskt med den första snön. Trots att snön kommer varje år. Trots att man är medveten om att den borde komma så småningom. Trots att den aldrig lämnar på marken. Kanske för att den är en påminnelse om att hösten inte varar för evigt.
Många i min närhet har antingen nyligen flyttat eller håller på att flytta till mer rymligt boende och jag är så avundsjuk så att jag nästan blir grön i ansiktet. Jag älskar vår lilla tvåa mitt i stan, två år hann jag bo här själv och till sommaren har Petter bott två år här med mig efter det. Men nu börjar det kännas trångt överallt, alla tänkbara små förändringar börjar vara gjorda och det börjar smaka trä när man tänker på hur mycket pengar man sammanlagt satt på hyra. Jag drömmer om att köpa en lägenhet, men just nu är det inte möjligt. Hoppeligen blir drömmen verklighet förr än senare. Det är den drömmen och små förändringar som jag livnär mig på som bäst. Här om dagen fick Petter ett presentkort till en blombutik som tack för att han lagat så god mat vid en festlighet så jag fick välja något fint åt mig. Med nystädad lägenhet och en ny krukväxt känns hela boendesituationen lite bättre, åtminstone för ett tag.
Andra dagen i Stockholm gjorde jag ett besök vid Östasiatiska museet
vars fokus var historia snarare än konst men eftersom jag länge
fascinerats av den delen av världen beslöt jag mig för att besöka det
ändå. Besöket fick mig att fundera på skillnaden mellan konstmuseum och
museer med mer historisk anknytning. En flera hundra år gammal tavla kan
hänga på väggen på båda två, men skillnaden är hur man betraktar den.
På ett konstmuseum är den ett konstverk där man tittar på färg,
komposition och känsla medan man på ett annat museum fokuserar på vilken
tidsepok den representerar och vilka tidstypiska drag man kan hitta.
Fast å andra sidan är också det lite luddigt eftersom kompositionen och
färgen påverkas av tidsepoken...
Det jag tyckte bäst om
var utställningen av Krigardrottningen Fu Hao och de japanska vykorten.
Dessutom var det rätt häftigt att se en samurajs utrustning, svärd
inkluderade. För den keramikintresserade hade troligen andra delar varit
mer fascinerande men för mig blev det vägg efter vägg med pytsor där
alla till slut såg likadana ut.
En pedagogisk detalj
var att de viktigaste föremålen i den japanska utställningen hade en
liten origami-svala vid sig. På så vis kunde barn söka efter svalorna
och där fanns dessutom en liten lapp åt föräldrar eller lärare med
frågor att diskutera med barnen. För barnfamiljer fanns även Ateljé
Draken där barnen för en liten avgift kunde pyssla.
Efter
utställningen satte jag mig ned vid Café Kikusen och njöt av en kanna
grönt te. I vanliga fall är jag en kaffedrickare i hjärta och själ men
det kändes fel att dricka kaffe i en sådan miljö. Där kunde jag andas ut
en stund med mitt te och ett höstigt Stockholm som utsikt.
Systemkameran hade somnat i det skedet så jag fick nöja mig med att
föreviga stunden med kameran i telefonen.
Något som
gjorde mig lite besviken var att de inte hade någon studeranderabatt.
Östasiatiska museet är ett av Världskultur Museerna som i närheten hade
en utställning med temat Afrikanska Mästerverk. Jag frågade om de hade
något samarbete mellan museerna så att man slipper billigare in på det
ena om man besöker det andra. Nej var svaret jag fick, ett besök där
skulle ha kostat mig 150 kronor. Ytterligare närmare tjugo euro var jag
inte beredd att betala så det blev inga afrikanska mästerverk för min
del.
Eftersom höstlöven är så oerhört fina just nu beslöt jag mig i lördags för att plocka några lönnlöv och göra lövrosor av dem. Då vi dessutom fick besök på kvällen var det roligt att ha något extra pynt på bordet. Jag gjorde min första bukett ifjol åt mina föräldrar och gjorde på samma vis också i år. I efterhand har jag insett att det går att göra mer maffiga rosor om man gör fler lager med flera löv per ros. Vid den insikten var min bukett redan färdig men den pryder ändå vårt kök med sina lite plattare rosor. Jag kan alltid påstå att min bukett är mer konstnärlig... Om jag hinner kanske jag försöker mig på en bukett med mer maffiga lövrosor under helgen. En del har sina buketter i vatten men jag föredrar att låta den torka som den är i en vas. De tappar visserligen lite färg men å andra sidan kan den glädja längre. Den jag gjorde i fjol slängde vi ut först till jul och jag tycker att det är trevligt med lite pynt också i novembermörkret.
En beskrivning på hur man gör lövrosorna hittar ni bland annat här.
Eftersom jag länge fascinerats av surrealismen blev jag barnsligt lycklig då jag insåg att det pågick en utställning på Moderna Museet som heter "Surrealismen och Duchamp". Även i det här inlägget har jag friskt lånat bilderna från nätet. För mig var det nästan en religiös upplevelse att få vandra bland verk som jag tidigare endast fått se i böcker eller på nätet. När Salvador Dalís Wilhelm Tells gåta (1933) bredde ut sig framför mig i sin fulla prakt var det inte utan att jag blev lite svag i knäna, även om det verket inte är min
personliga favorit av Dalís verk.
Duchamps konstverk sa mig tyvärr inte så mycket, men det beror troligen på att jag redan sett så mycket konst under dagen samt att han delade rum med några av mina favoritkonstnärer. En konstnär som jag visserligen känt till sedan tidigare men vars storhet inte gått upp för mig förrän nu är Joan Miró. Han brukar kallas för poeten bland surrealisterna och jag kan inte annat än hålla med. I likhet med poesi så skalar han bort det överflödiga och samtidigt har han en förmåga att framhäva fascinerande små detaljer. Till all lycka hittade jag en bok om Miró till ett överkomligt pris i museets lilla affär så den fick följa med mig hem.
Jag gjorde även nya bekantskaper under utställningen, en av dem var Francis Picabia. I efterhand har jag kollat upp mer av hans konst och det är något med hans sätt att jobba med människofigurer så att de nästan blir abstrakta som tilltalar mig. Jag blir nyfiken och försöker förstå människorna som blivit reducerade till inte mycket mer än några streck.
Lärare och blivande lärare kan gärna kika in på Moderna Museets hemsida under fliken Skola. Förutom att de ordnar olika evenemang för den som har lyxen att besöka museet så finns det mycket matnyttigt för oss som inte lika lätt kan göra en snabbvisit i Stockholm. Många utställningar har t.ex. färdiga lärarhandledningar med bakgrundsinfo om viktiga verk men också en redogörelse över viktiga begrepp och diskussionsförslag.
Ibland när man besöker konstutställningar får man en känsla av okunskap: under vilken sten har jag levt då jag kan ha missat den här konstnären? En sådan känsla fick jag när jag besökte utställningen Flickan, monstret och gudinnan av Niki de Saint Phalle på Moderna Museet. Utställningen var en av de delar som berörde mig mest under mitt besök vid museet. Moderna Museets sida om utställningen hittar ni här och bilderna har jag lånat friskt.
Jag upplever hennes konst som väldigt tudelad. Å ena sidan är hennes nana-figurer minst sagt färgglada och fulla av liv. Fylliga former, mönster och glada färger allt i en enda figur. Livsglädje. Å andra sidan finns en väldigt tung del av hennes konst som speglar de övergrepp hon utsattes för som barn. I flera konstverk har hon använt plastblommor och leksaker och ändå skapat verk som ger mig en känsla av ångest. Kanske ger hon mig en känsla av sorg och förlorad barndom genom att använda föremål som jag förknippar med barn i konstverk som i övrigt inte upplevs som barnsliga?
Eftersom jag inte hört om hennes skjutkonst tidigare står jag länge fascinerad och betraktar en målning. Tänk att skapa konst som inte är färdigt före konstnären har skjutit på den och därmed fått färgen att rinna. Så mycket förberedelser och vilken skön känsla det måste vara att skjuta på tavlan och se färgen rinna. Samtidigt kan jag förstå att det finns de som uppfattar det som obehagligt att skjuta konstverket eftersom det "blöder"...
År 1960 riktade Niki de Saint Phalle ett laddat gevär mot sina egna verk
och tryckte av. Inkapslade färgsäckar, dolda bakom ett lager av gips,
exploderade och fick konstverken att blöda som en människa.
Skjutmålningarna (Tirs) blev vida omskrivna och Niki de Saint Phalle
utvecklade dem till storskaliga reliefer och altartavlor över kyrkans
skenhelighet och patriarkatets maktfullkomlighet.
Moderna Museets hemsida
Titta gärna på det här filmklippet om hennes konst, efter ungefär två minuter skjuter hon en av sina målningar.
Utställningen finns ännu till beskådan hela november så har du vägarna förbi så rekommenderar jag varmt att du besöker den. En del utställningar på Moderna Museet lämnade mig oberörd och sa mig ingenting. Men Niki de Saint Phalle fick mig fylld av glädje, ångestfylld och fascinerad genom sin konst. Trots att jag gärna hade jobbat med nana-figurerna med en barngrupp var jag glad att jag den här gången slapp bearbeta alla intryck med någon annan än mig själv.
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, som mitt besök i Stockholm till exempel. Tanken var att jag skulle ta del av kursen Multimodal designs for game-based learning men några dagar före avfärd fick jag reda på att kurstillfället blivit framflyttat till början av nästa år. Så i sista minuten fick vi hitta på ett nytt program där jag skulle besöka Moderna Museet istället och bekanta mig med deras konstpedagogik. Jag hade tänkt berätta om mitt besök i ett inlägg men insåg snabbt att det kommer bli alldeles för maffigt så jag beslöt att dela upp det i flera mer hanterbara inlägg. Bilderna är tagna med min telefonkamera så därav bildkvaliteten...
Moderna Museet ligger på Skeppsholmen som under den här resan blivit en av mina favoritplatser i Stockholm. På lagom promenadavstånd från storstadens myller hittade jag min oas under de stora träden i sin höstskrud. Gamla Stan är naturligtvis också väldigt charmigt men Skeppsholmen har inga turistbutiker som säljer bilder av kungafamiljen... Tyvärr hann jag inte upptäcka hela holmen men det jag såg fick mig att frivilligt komma tillbaka följande dag för att besöka ett annat museum.
Moderna Museet är som namnet antyder väldigt nytt, fräscht och annorlunda uppbyggt än ett traditionellt museum. Lite frustrerande var det dock med små rum och gångar som leder lite av och an eftersom det gjorde att jag var tvungen att orientera mig fram snarare än fokusera på konsten. Eftersom det pågår flera utställningar på en gång så finns det verkligen mycket konst att betrakta men jag märkte att jag blev lite matt efter ett tag. Men å andra sidan behöver man inte titta lika noga på allt utan fokusera på det som man tilltalas av.
Lunch åt jag sedan på Moderna Museets restaurang. Salladen var visserligen rätt dyr men väldigt god och utsikten gör restaurangen värd ett besök! På det stora hela kan jag konstatera att jag gärna kommer till Moderna Museet nästa gång jag befinner mig i Stockholm.
Som forskningsbiträde har jag minst sagt varierande arbetsuppgifter. I fredags dokumenterade jag Hannahs bildkonstundervisning i en av de första kurserna för de blivande lärarna. Batteriet till filmkameran jag använde visade sig ladda ur snabbare än man hinner säga bildkonstundervisning så jag fick hitta på en ny lösning. Till all lycka hade jag packat med min privata kamera ifall det skulle uppstå något krångel så jag tog några stillbilder som komplement. Grupperna jobbade med gyllene snittet i naturmaterial. Studerandena verkade ha roligt och resultaten blev väldigt olika trots att alla hade samma material att jobba med. Det charmiga med konstverken är att de bara varar så länge väder och vind tillåter.
Den sista bilden tog jag på hemvägen, den här tiden på året trivs jag extra bra i vår lägenhet!
En av mina närmare kvinnliga släktingar går igenom en tuff tid som bäst och jag ville göra en liten Krya på dig-hälsning. Eftersom hon skulle komma hem följande dag från en operation och jag önskade att hälsningen skulle hinna hem före hon gjorde det blev det under tidspress jag knåpade ihop hälsningen. Kortet är ett dubbelvikt kort med en rätt enkel design utgående från ett konstkort med Minna L Immonens Vallmoprakt. Jag övervägde att jobba med mer höstiga färger och motiv men så tänkte jag att det är bättre med ett mer neutralt motiv så att hon inte för all framtid ska behöva tänka på sjukdom då hon ser vackra höstlöv. Dessutom vek jag en liten påse och packade ned några små chokladbitar. Långt ifrån det mest avancerade jag gjort men ibland räcker det med det lilla då grundtanken är att visa att man bryr sig.
Nu börjar det vara länge sedan jag uppdaterade med något jag själv gjort, men det är på kommande! Jag har nämligen 700 bilder från Portugal att sortera och bearbeta, två bildkonstkurser på gång och en rad egna små projekt... Under tiden kan ni läsa en helt annan blogg, nämligen den här: Minnen i mode. Ett helt underbart initiativ med äldre damer och herrar som med lite hjälp driver en modeblogg. Bilden här nedan har jag lånat från bloggen.
Eftersom graduskrivandet flöt på väldigt bra idag bestämde jag mig för att unna mig något något smått till pyssellådan, för nu börjar det så småningom vara dags att göra de första julkorten! När jag surfar för att få inspiration till olika kort stöter jag ofta på färdiga stämplar som den lilla damen här nedan. Visst tycker jag att de är söta, men de är lite för begränsande för min smak. Lite för puttenuttiga.
Något som jag däremot tycker väldigt bra om är att återanvända gamla kort, ibland kan det vara kort jag själv fått men jag köper ofta också gamla kort då jag kommer över dem. Ibland använder jag så gott som hela kortet men ibland är det bara en liten detalj jag tar tillvara på. Kika in bland fjolårets julkort så ser ni att två är gjorda av gamla kort och en av en gammal glansbild. Förutom att det blir rätt unika kort så får jag dessutom någon användning av skörden av gamla julkort, födelsedagskort, you name it... En del kort vill man naturligtvis spara av sentimentala skäl men de övriga tenderar ofta att samlas på hög. En enda regel har jag: ingen ska få tillbaka ett kort de själva gett. Så om du ser att jag använt ett kort jag har fått av dig hoppas jag att du tar det som en komplimang, kortet är så tilltalande att jag valt att återanvända det! Och jag lovar att jag inte tar illa upp om någon använder någon del av mina kort i sina skapelser.
