Resten av familjen har höstlov så vi ställde mer eller mindre frivilligt upp på trädgårdstalko idag och vi blev något förvånade när det mitt i allt började dala ner vita flingor. Det är alltid något magiskt med den första snön. Trots att snön kommer varje år. Trots att man är medveten om att den borde komma så småningom. Trots att den aldrig lämnar på marken. Kanske för att den är en påminnelse om att hösten inte varar för evigt.
Många i min närhet har antingen nyligen flyttat eller håller på att flytta till mer rymligt boende och jag är så avundsjuk så att jag nästan blir grön i ansiktet. Jag älskar vår lilla tvåa mitt i stan, två år hann jag bo här själv och till sommaren har Petter bott två år här med mig efter det. Men nu börjar det kännas trångt överallt, alla tänkbara små förändringar börjar vara gjorda och det börjar smaka trä när man tänker på hur mycket pengar man sammanlagt satt på hyra. Jag drömmer om att köpa en lägenhet, men just nu är det inte möjligt. Hoppeligen blir drömmen verklighet förr än senare. Det är den drömmen och små förändringar som jag livnär mig på som bäst. Här om dagen fick Petter ett presentkort till en blombutik som tack för att han lagat så god mat vid en festlighet så jag fick välja något fint åt mig. Med nystädad lägenhet och en ny krukväxt känns hela boendesituationen lite bättre, åtminstone för ett tag.
Andra dagen i Stockholm gjorde jag ett besök vid Östasiatiska museet
vars fokus var historia snarare än konst men eftersom jag länge
fascinerats av den delen av världen beslöt jag mig för att besöka det
ändå. Besöket fick mig att fundera på skillnaden mellan konstmuseum och
museer med mer historisk anknytning. En flera hundra år gammal tavla kan
hänga på väggen på båda två, men skillnaden är hur man betraktar den.
På ett konstmuseum är den ett konstverk där man tittar på färg,
komposition och känsla medan man på ett annat museum fokuserar på vilken
tidsepok den representerar och vilka tidstypiska drag man kan hitta.
Fast å andra sidan är också det lite luddigt eftersom kompositionen och
färgen påverkas av tidsepoken...
Det jag tyckte bäst om
var utställningen av Krigardrottningen Fu Hao och de japanska vykorten.
Dessutom var det rätt häftigt att se en samurajs utrustning, svärd
inkluderade. För den keramikintresserade hade troligen andra delar varit
mer fascinerande men för mig blev det vägg efter vägg med pytsor där
alla till slut såg likadana ut.
En pedagogisk detalj
var att de viktigaste föremålen i den japanska utställningen hade en
liten origami-svala vid sig. På så vis kunde barn söka efter svalorna
och där fanns dessutom en liten lapp åt föräldrar eller lärare med
frågor att diskutera med barnen. För barnfamiljer fanns även Ateljé
Draken där barnen för en liten avgift kunde pyssla.
Efter
utställningen satte jag mig ned vid Café Kikusen och njöt av en kanna
grönt te. I vanliga fall är jag en kaffedrickare i hjärta och själ men
det kändes fel att dricka kaffe i en sådan miljö. Där kunde jag andas ut
en stund med mitt te och ett höstigt Stockholm som utsikt.
Systemkameran hade somnat i det skedet så jag fick nöja mig med att
föreviga stunden med kameran i telefonen.
Något som
gjorde mig lite besviken var att de inte hade någon studeranderabatt.
Östasiatiska museet är ett av Världskultur Museerna som i närheten hade
en utställning med temat Afrikanska Mästerverk. Jag frågade om de hade
något samarbete mellan museerna så att man slipper billigare in på det
ena om man besöker det andra. Nej var svaret jag fick, ett besök där
skulle ha kostat mig 150 kronor. Ytterligare närmare tjugo euro var jag
inte beredd att betala så det blev inga afrikanska mästerverk för min
del.
Eftersom höstlöven är så oerhört fina just nu beslöt jag mig i lördags för att plocka några lönnlöv och göra lövrosor av dem. Då vi dessutom fick besök på kvällen var det roligt att ha något extra pynt på bordet. Jag gjorde min första bukett ifjol åt mina föräldrar och gjorde på samma vis också i år. I efterhand har jag insett att det går att göra mer maffiga rosor om man gör fler lager med flera löv per ros. Vid den insikten var min bukett redan färdig men den pryder ändå vårt kök med sina lite plattare rosor. Jag kan alltid påstå att min bukett är mer konstnärlig... Om jag hinner kanske jag försöker mig på en bukett med mer maffiga lövrosor under helgen. En del har sina buketter i vatten men jag föredrar att låta den torka som den är i en vas. De tappar visserligen lite färg men å andra sidan kan den glädja längre. Den jag gjorde i fjol slängde vi ut först till jul och jag tycker att det är trevligt med lite pynt också i novembermörkret.
En beskrivning på hur man gör lövrosorna hittar ni bland annat här.
Eftersom jag länge fascinerats av surrealismen blev jag barnsligt lycklig då jag insåg att det pågick en utställning på Moderna Museet som heter "Surrealismen och Duchamp". Även i det här inlägget har jag friskt lånat bilderna från nätet. För mig var det nästan en religiös upplevelse att få vandra bland verk som jag tidigare endast fått se i böcker eller på nätet. När Salvador Dalís Wilhelm Tells gåta (1933) bredde ut sig framför mig i sin fulla prakt var det inte utan att jag blev lite svag i knäna, även om det verket inte är min
personliga favorit av Dalís verk.
Duchamps konstverk sa mig tyvärr inte så mycket, men det beror troligen på att jag redan sett så mycket konst under dagen samt att han delade rum med några av mina favoritkonstnärer. En konstnär som jag visserligen känt till sedan tidigare men vars storhet inte gått upp för mig förrän nu är Joan Miró. Han brukar kallas för poeten bland surrealisterna och jag kan inte annat än hålla med. I likhet med poesi så skalar han bort det överflödiga och samtidigt har han en förmåga att framhäva fascinerande små detaljer. Till all lycka hittade jag en bok om Miró till ett överkomligt pris i museets lilla affär så den fick följa med mig hem.
Jag gjorde även nya bekantskaper under utställningen, en av dem var Francis Picabia. I efterhand har jag kollat upp mer av hans konst och det är något med hans sätt att jobba med människofigurer så att de nästan blir abstrakta som tilltalar mig. Jag blir nyfiken och försöker förstå människorna som blivit reducerade till inte mycket mer än några streck.
Lärare och blivande lärare kan gärna kika in på Moderna Museets hemsida under fliken Skola. Förutom att de ordnar olika evenemang för den som har lyxen att besöka museet så finns det mycket matnyttigt för oss som inte lika lätt kan göra en snabbvisit i Stockholm. Många utställningar har t.ex. färdiga lärarhandledningar med bakgrundsinfo om viktiga verk men också en redogörelse över viktiga begrepp och diskussionsförslag.
Ibland när man besöker konstutställningar får man en känsla av okunskap: under vilken sten har jag levt då jag kan ha missat den här konstnären? En sådan känsla fick jag när jag besökte utställningen Flickan, monstret och gudinnan av Niki de Saint Phalle på Moderna Museet. Utställningen var en av de delar som berörde mig mest under mitt besök vid museet. Moderna Museets sida om utställningen hittar ni här och bilderna har jag lånat friskt.
Jag upplever hennes konst som väldigt tudelad. Å ena sidan är hennes nana-figurer minst sagt färgglada och fulla av liv. Fylliga former, mönster och glada färger allt i en enda figur. Livsglädje. Å andra sidan finns en väldigt tung del av hennes konst som speglar de övergrepp hon utsattes för som barn. I flera konstverk har hon använt plastblommor och leksaker och ändå skapat verk som ger mig en känsla av ångest. Kanske ger hon mig en känsla av sorg och förlorad barndom genom att använda föremål som jag förknippar med barn i konstverk som i övrigt inte upplevs som barnsliga?
Eftersom jag inte hört om hennes skjutkonst tidigare står jag länge fascinerad och betraktar en målning. Tänk att skapa konst som inte är färdigt före konstnären har skjutit på den och därmed fått färgen att rinna. Så mycket förberedelser och vilken skön känsla det måste vara att skjuta på tavlan och se färgen rinna. Samtidigt kan jag förstå att det finns de som uppfattar det som obehagligt att skjuta konstverket eftersom det "blöder"...
År 1960 riktade Niki de Saint Phalle ett laddat gevär mot sina egna verk
och tryckte av. Inkapslade färgsäckar, dolda bakom ett lager av gips,
exploderade och fick konstverken att blöda som en människa.
Skjutmålningarna (Tirs) blev vida omskrivna och Niki de Saint Phalle
utvecklade dem till storskaliga reliefer och altartavlor över kyrkans
skenhelighet och patriarkatets maktfullkomlighet.
Moderna Museets hemsida
Titta gärna på det här filmklippet om hennes konst, efter ungefär två minuter skjuter hon en av sina målningar.
Utställningen finns ännu till beskådan hela november så har du vägarna förbi så rekommenderar jag varmt att du besöker den. En del utställningar på Moderna Museet lämnade mig oberörd och sa mig ingenting. Men Niki de Saint Phalle fick mig fylld av glädje, ångestfylld och fascinerad genom sin konst. Trots att jag gärna hade jobbat med nana-figurerna med en barngrupp var jag glad att jag den här gången slapp bearbeta alla intryck med någon annan än mig själv.
