Krya på dig!

En av mina närmare kvinnliga släktingar går igenom en tuff tid som bäst och jag ville göra en liten Krya på dig-hälsning. Eftersom hon skulle komma hem följande dag från en operation och jag önskade att hälsningen skulle hinna hem före hon gjorde det blev det under tidspress jag knåpade ihop hälsningen. Kortet är ett dubbelvikt kort med en rätt enkel design utgående från ett konstkort med Minna L Immonens Vallmoprakt. Jag övervägde att jobba med mer höstiga färger och motiv men så tänkte jag att det är bättre med ett mer neutralt motiv så att hon inte för all framtid ska behöva tänka på sjukdom då hon ser vackra höstlöv. Dessutom vek jag en liten påse och packade ned några små chokladbitar. Långt ifrån det mest avancerade jag gjort men ibland räcker det med det lilla då grundtanken är att visa att man bryr sig.

Fredagsläsning

Nu börjar det vara länge sedan jag uppdaterade med något jag själv gjort, men det är på kommande! Jag har nämligen 700 bilder från Portugal att sortera och bearbeta, två bildkonstkurser på gång och en rad egna små projekt... Under tiden kan ni läsa en helt annan blogg, nämligen den här: Minnen i mode. Ett helt underbart initiativ med äldre damer och herrar som med lite hjälp driver en modeblogg. Bilden här nedan har jag lånat från bloggen.

Återanvändning av gamla hälsningar

Eftersom graduskrivandet flöt på väldigt bra idag bestämde jag mig för att unna mig något något smått till pyssellådan, för nu börjar det så småningom vara dags att göra de första julkorten! När jag surfar för att få inspiration till olika kort stöter jag ofta på färdiga stämplar som den lilla damen här nedan. Visst tycker jag att de är söta, men de är lite för begränsande för min smak. Lite för puttenuttiga.

Något som jag däremot tycker väldigt bra om är att återanvända gamla kort, ibland kan det vara kort jag själv fått men jag köper ofta också gamla kort då jag kommer över dem. Ibland använder jag så gott som hela kortet men ibland är det bara en liten detalj jag tar tillvara på. Kika in bland fjolårets julkort så ser ni att två är gjorda av gamla kort och en av en gammal glansbild. Förutom att det blir rätt unika kort så får jag dessutom någon användning av skörden av gamla julkort, födelsedagskort, you name it... En del kort vill man naturligtvis spara av sentimentala skäl men de övriga tenderar ofta att samlas på hög. En enda regel har jag: ingen ska få tillbaka ett kort de själva gett. Så om du ser att jag använt ett kort jag har fått av dig hoppas jag att du tar det som en komplimang, kortet är så tilltalande att jag valt att återanvända det! Och jag lovar att jag inte tar illa upp om någon använder någon del av mina kort i sina skapelser.

Kroppsideal och konstnärlig frihet

Efter en skön resa är jag nu hemma igen och idag försöker jag landa i vardagen och graduskrivandet. Mitt i allt det akademiska fick jag ett plötsligt behov av att tycka ett och annat och insåg därför att jag behöver ett annat forum att uttrycka mina åsikter i än gradudokumentet. Valet föll på den här bloggen trots att den är ämnad för min skapande verksamhet, men å andra sidan så är väl forskning också en typ av skapande?

Idag har jag fortsatt att skriva om avatarer i spel i allmänhet med mer specifik inriktning på Lara Croft i spelserien Tomb Raider. Jag kommer däremot inte att ta ställning till filmerna i samma serie eftersom det inte är inom det område jag fokuserar på. Personligen är jag väldigt kluven i den här frågan, å ena sidan är hennes kropp hypersexualiserad och något overklig. Så vältränade människor har sällan yppiga former på strategiskt utvalda områden. Tomb Raider-spelens åldersgräns är från 16 eller 18 år uppåt men det brukar sällan stoppa yngre spelare. Vilka signaler ger då Lara Croft åt unga kvinnor: för att vara attraktiv ska du inte bara vara vältränad, spänstig och kapabel att hantera vapen utan också storbystad med breda höfter, stora ögon och fylliga läppar? Som om inte verkliga kvinnor kan ge en kroppsnoja ska vi dessutom vara tvungen att jämföra oss med virtuella kvinnor? Om unga mäns drömkvinna är Lara Croft, hur ska vi kunna leva upp till ett ideal som inte existerar annat än på en skärm eller i deras tankevärld?

Men å andra sidan gör hela ovanstående argument mig rätt matt. Finns det något hopp för framtiden om dagens unga är så enfaldiga att de jämför en virtuell kvinna med en av kött och blod? Kan vi inte se Lara Croft som det hon är, en tilltalande virtuell skapelse? Något helt annat än verklig kvinna, på gott och ont. Hon må va ett steg närmare perfektion än en vanlig kvinna, men det blir nog rätt torftigt att försöka tillbringa livet med en figur på en skärm. Som kvinnlig spelare är man dessutom rätt glad över att det finns kvinnliga hjältar som är kapabla att ta hand om sig själva i en så mansdominerad genre. För att inte tala om det estetiska perspektivet och den konstnärliga frihet som skaparna bakom spelet ändå bör få ha. Hade jag skapat Lara Crofts yttre hade jag också lekt med samma typer av drag och överdrifter eftersom hon är en fiktiv person i ett barnförbjudet spel och inte behöver jämföras med en verklig människa. Om Lara Croft varit en lönnfet medelålders dam i rosa tights där celluliterna syns genom tyget och med en djurmönstrad tröja i för liten storlek hade effekten av att se henne svinga sig i lianer varit en helt annan. Ett sådant spel skulle visserligen kunna vara väldigt underhållande men det är ändå frågan om en annan typ av spel.

Summa av kardemumman är att jag vill att alla ska ta spelkaraktärer som Lara Croft med en nypa salt och se henne som den virtuella skapelse hon är. Föräldrar, lärare och andra vuxna kan använda henne som ett exempel för att medvetandegöra unga om hur man redigerar och förändrar mänskliga kroppar i olika former av media.  Dessutom skulle det inte skada med lite mer varierande karaktärer i spelsammanhang i olika åldrar, storlekar, färg, form och kön. Då skulle inte Lara Croft längre vara en nagel i ögat utan snarare än färgstark karaktär bland många andra. 

Konst i tid och rum

Den här hösten kommer jag att gå två kurser i bildkonst, varav den ena heter Konst i tid och rum. Hur den här kursen kommer att se ut är ännu öppet, men oavsett hur upplägget blir kommer kursen att bli väldigt givande. Min tanke är att låta den här bloggen fungera som en digital kurslogg. Idag besökte vi Vasa Konsthall och Jimmy Pullis utställning Murmuration. Vår uppgift var att titta på fyra saker: läge, riktning, förgrund och bakgrund.

Något som vi var inne och nosade på under diskussionen efteråt var hur man glömmer bort var och när man är. Trots att Vasa Konsthall är mitt i centrum glömde man bort trafiken och livet utanför. Genom att täcka för fönstren låg vårt fokus helt på det som fanns innanför utställningens väggar, musiken som var en del av upplevelsen och så de fyra olika konstverken. Vi lät våra tankar löpa iväg dit de ville. Kanske det är en orsak till varför konsten kan vara så viktig i somliga människors liv: den har en terapeutisk funktion. För en stund får man glömma livet du lever i och dina problem och bara fokusera på vad månne en ljusinstallation med färgglada prismor kan tänkas betyda och vad den förmedlar åt just dig.

Bland tomtar och troll

Jag, min pojkvän och hans mor gjorde en liten utflykt då vi hälsade på i juli. Vi tillbringade några timmar på Tyynelän Tonttula som är kända för sina handgjorda tomtar. Tomtarna hade troligen intresserat oss mer under vinterhalvåret men på området fanns också gamla möbler, föremål och flera hus inredda i en tidstypisk stil. Den här gången fastnade mer inredningsinspiration på bild än tomtar, men för den nyfikne hittar man tomtarna här.

Konstrundan 2013 i backspegeln

Ibland undrar jag varför jag säger ja till allt möjligt dårskap som kommer min väg. Men den här gången blev jag än en gång påmind om varför jag gång på gång hittar mig själv i nya situationer: för att det kan vara så otroligt roligt! Om vi inte hade tackat ja, hade jag och Johanna inte fått diskutera trytande inspiration med hurtig pensionär, lärt känna många verksamma konstnärer eller se en vuxen man hoppa hage. Vi hade inte fått öva vår finska, lärt oss vika presentpåsar eller prata med allt från scenkonststuderande till tyska gästkonstnärer, blivande religionslärare till tv-profiler. Inte fått prova på äppeltryck, diskutera hur man hittar det egna uttrycket eller se biffiga män kasta sig över färg och kritor med ögonen fulla av iver. För att inte tala om att Johanna inte hade fått sitt porträtt målat av vår nya ryska vän. Konstrundan 2013 var en väldigt minnesvärd upplevelse!

Vi fick en hög gamla tapeter och hade som mål att tillsammans med de som besökte Konstrundan skapa en ny. Såväl barn som vuxna, unga som gamla deltog. En del tillbringade någon timme vid våra bord medan någon nöjde sig med att limma fast en sockerbit. Som kronan på verket avslutade vi med att skriva kommentarer vi fått under helgen på själva tapeten. För den som är nyfiken och vill se mer så hänger den kvar i korridoren på Kasern 14!